Synd att du inte fick en smal, tjusig flickvän med korpsvart långt hår

Jag och min kille sitter och kollar på tv-serien Dirt där Courtney Cox spelar chefredaktör för en skvallertidning i Hollywood. Jag sitter och är exalterad för att Perez Hilton är med i ett avnitt medan min kille ler i fjärran när Courtney hamnar i bild.

Jag: Tyckte du att Courtney Cox är lite snygg, kanske?
N: Ja, hon ser nästan ut som Madonna gjorde under slutet av 1990-talet – sådär smal och med långt korpsvart hår.
Jag: Synd att du fick en blond och tjock tjej som flickvän.

Hån av stockholmsturister och dödligt god chokladglass

Idag tog jag och min killen en repa på stan. Vi reklamerade den sprängda bh:n, letade desperat efter Gray’s food store (som brukade sälja amerikanska matprodukter) som tydligen har stängt och sedan köpte jag en kula Ben & Jerrys Chocolate Therapy som de säljer på 7eleven i Sergelgången. Efter det flanerade vi genom Kungsträdgården och skrattade åt alla turister som verkar tro att just Kungsan är the place to be i sommarstockholm. De sitter där med sina shorts anno 1995, kartor och fula dialekter och dricker kaffe på turistuteserveringarna medan de planerar vilka souvenirtröjor de ska inhandla på Västerlånggatan i Gamla stan. ”Vilka jäkla bönner”, hånade jag på grov skånska. Det kändes vettigt.

Det verkar besvärligt att leva med tre fruar

Tidigt i höstas började jag kolla på den omtalade amerikanska serien Big Love som handlar om en mormonfamilj i Utah som lever i polygami. Mannen har tre fruar och sedan flera ungar med varje fru. Alla bor ihop i en välmående förort till Salt Lake City och ni kan ju bara tänka er intrigerna som uppstår. För normala människor är det ju besvärligt med tvåsamhet – tänk er då hur det går med fyra vuxna personer i huset som ska samarbeta. Fördelen är väl att man hela tiden har ett par tjejpolare hemma och att man kan lämna sina ungar till någon av de andra om man vill shoppa eller ta en lunch. Nu har jag återupptagit tittande på serien och är helt inne i det besvärliga, polygamistiska tänkandet. Min favorit är såklart Chloë Sevigny som spelar hardcoremormon i inbakad fläta, fula koftor och cowboystövlar.

Girig matsnattare

Vi firade N:s brors 25-årsdag ikväll hemma hos svärföräldrarna. Maten var som vanligt i världsklass. Innan vi skulle åka hem undrade N:s mamma om någon ville ta hem en överbliven grillad fläskfilé. Alla satt tysta. Sedan räckte jag upp handen. Sedan frågade hon om potatissalladen. Jag nickade. Efter det tänkte hon slänga salladen. Jag protesterade och fick den i en påse. Sedan undrade hon om någon ville ha resten av hallontårtan. Jag ropade ja. Således släpade vi hem en hel bärkasse med mat. Jag är urnöjd och lite skamsen över min girighet. N undrade dock hur jag kunde dricka vin efter en kväll som gårkvällen. Jag menade att folk annars skulle spekulera i huruvida jag skulle vara på smällen eller ej om jag bara drack cola. Such a statement liksom.

Galenskap

Ren madness kan ta olika former. Igår kväll kännetecknades det av mig, (som tur är) tre bästa vänner, gourmetpizza, ”lite” för mycket vin och musik. Jag ångrar att jag skrek i telefonen åt syrrans dejt, att jag tvingade Henrietta, Katti och Anna att finsjunga lovemedelyt från Moulin Rouge (som övning om jag någonsin blir borgift) och att jag tog den där sista white russian. Däremot ångrar jag inte mitt sällskap eller det svåra valet av pizza. Den finaste kommentare var däremot:

Katti: Åh, alla vi här är så himla snygga. Eller… ja, Malin kanske lite mer om hon hade satt på sig mascara.

I love those girls!

Pappa tipsar mig om gayhotell

Pappa: Jag har kollat lite här på nätet efter ett bra hotell åt er i Barcelona.
Jag: Åh, vad bra. Har du hittat något vettigt då?
Pappa: Nja, jag hittade något som hette Hotel Alex. Men det var en naken karl på hemsidan.
Jag: En naken karl?
Pappa: Ja, alltså när jag tittade närmare på hemsidan så såg jag att det rörde sig om ett gayhotell.
Jag: Hmm, det låter ju… annorlunda.
Pappa: Ja, så Hotel Alex är kanske inte riktigt vad ni två letar efter under er semester. Men du kan ju alltid gå in på hemsidan för det var kul att se.
Jag: Ja, vi får se hur jag gör.

Det där om att jämföra sig med andra tjejer

Igår på Debaser när jag stod i den milslånga kön för att inhandla en öl så stod det ett par småtjejer bredvid mig. De var korta och söta och babblade som tonåringar brukar göra. Jag stod där och kände mig ganska lång, lugn och värdig i min tystnad. Jag sträckte lite på mig och kände mig nästan vuxen. Sedan fokuserade jag blicken framför mig och där stod en tjej som var minst 185 cm lång och iklädd 10 cm klackar på det. Hon vägde max 13 kilo och såg ut som en vacker, blond gasell. Helt plötsligt, inom loppet av en hundradels sekund, tappade jag värdigheten och kände mig som en studsboll. Jag fick en så stark känsla av att vara fyra centimeter lång och helt rund. Jag knäppte skinnjackan, studsade fram till bartendern och kände mig som när jag var 14 år igen. Värdighet är so not me.

Tjejkväll på Hornstull

Idag tar jag hand om min kille som är rätt sjuk efter att ha ätit en hel burk jalapeños till middag igår. Vi varvar cykling med Buffy på ett kompromissande och fint sätt, precis som det ska vara i en fungerande relation. Vid sju tänkte jag kuska bort till Hornstull för att möta upp tjejerna hos Katti och äta goda pizzor från La Casa. De ska tydligen gå ut sedan men jag får se om jag kanske nöjer mig med middag och förfest. Det är ju trots allt tjejerna jag vill träffa ikväll och jag känner mig inte så upplagd för att gå ut. Jag har en stark känsla av att jag kommer att få nog av den varan i Spanien under resten av augusti.

Ja, jag får tårar i ögonen av den här låten!

En kväll på Debasers uteservering slutade senare hemma i soffan framför en gammal upplaga av Latin Grammy Awards. Oavsett vilken tönt jag kommer att uppfattas som så kan jag inte låta bli att erkänna att jag får tårar i ögonen så fort jag hör Manás En El Muelle de San Blas. Maná må vara ett gäng avdankade mexikanska rockballadmästare men den låten är fortfarande en av de bättre låtarna på spanska ever.