Det svåra 1990-talet – eller jakten på den försvunna demon

I fredags drog jag inom Pet Sounds på Skånegatan tillsammans med Mia och Affe. Jag gled omkring i den typen av eufori som enbart kan skapas av kombinationen importerade musiktidningar, nysläppta New York-bands album och böcker om punkens tidigaste år. Medan Affe stod i trans och grävde bland skivorna i jazzhyllan kom jag att tänka på svunna tider då musik inte var något så självklart som idag. I alla fall inte svåråtkomlig alternativ musik.

Under den tidigare delen av 1990-talet fanns inte MySpace. Det fanns egentligen inte något internet att överhuvudtaget tala om. De enda sätten man fick reda på något om musik som inte befann sig i genren eurodisco var från äldre syskon, skvallervägen eller genom importerade musiktidningar. Jag saknade äldre syskon och bodde dessutom på landet vilket gjorde att det inte fanns en enda person inom ett par mils radie med samma musiksmak som jag . Jag kände mig minst sagt missförstådd där jag satt i mitt Robert Smith-tapetserade rum ute bland åkrar och sockerbetor och försökte reda ut begreppen i indievärlden.

Mina pengar gick till att köpa Slitz (som för er som inte minns var en renodlad musiktidning), Pop (musiktidningen nummer ett) och svindyra importer av NME och The Maker som på den tiden kom i tidningspappersformat.

Om man i exempelvis NME läste om ett okänt indie-pop-hopp från någon gudsförgäten by i norra England och kände sig sugen på att höra något från deras osläppta material så kunde man inte som idag, googla bandets namn och hitta dem på Myspace. Man fick helt fatta gåspennan och skriva ett brev på skolengelska där man artigt bad om deras demokassett. Hade man tur fick man så småningom ett brev på posten med en engelsk kassett. Då blev man självklart eld och lågor och började kopiera kassetten till alla andra indievänner runt om i Skåne på det dubbla kassettdäcket hemma i föräldrarnas vardagsrum. För er som inte förstår var CD-brännare ett okänt begrepp. Detta resulterade i att alla hade en gedigen kassettsamling med mer eller mindre brusande och raspiga indielåtar från det mytomspunna landet i väst (Storbritannien vid detta tillfälle, inte USA).

Jag minns också den suveräna skivbutiken Heta vax i Helsingborg som fick stå ut med mig som inventarie. Dit gick man varje dag efter skolan och bläddrade bland skivorna och tvingade killen som hade stället att sätta på i snitt sju olika skivor per dag som man kunde stå och lyssna på i hörlurarna vid disken. Han hade historiens bästa tålamod. Det var också där man köpte biljetterna till spelningarna i Lund och Köpenhamn.

Livet var svårt för en 15-årig indiepoppare under början av 90-talet men jakten på musiken var på något sätt en del av tjusningen. Nu för tiden finns ju all musik i världen bara en knapptryckning ifrån oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *