Saker jag är bra på – eller dolda talanger

  • Tandhygien (är besatt av tandtråd, tungskrapa (för tillfället stulen), olika munskölj och fluortabletter)
  • Låttexter på diverse språk (jag kan pinsamt många låttexter från min barndom och framåt. Mitt trumfkort kan vara Eurovision song contest 1987-1990, då med de turkiska bidragen som favoriter)
  • Dansa en symmetrisk dans där armar och ben gör exakt samma rörelser samtidigt
  • Matlagning (kan få svåraste killen på fall, värsta fienden till vän – alla vet att vägen till ett hjärta går genom magen)
  • Läsa snabbt (kan läsa skönlitteratur i en obeskrivlig fart)
  • Tränga mig före i köer (började redan som ytterst liten i kön till jultomten  på julskyltningen)
  • Göra en grotesk min som skrämmer och traumatiserar de flesta barn för livet
  • Lyfta tunga saker vid flytt och dyl
  • Rita hästar
  • Göra en skrämmande lik Ulf Lundell-imitation av Stackars Jack
  • Göra enorma midsommarkransar med småkryp i
  • Hitta på, dikta upp garderob och ge egenskaper åt vissa stereotyper (exempelvis technotjejer, kristna, 45-åriga kvinnor som raggar på 20-åriga killar etc)
  • Rappa på franska

Ett oväntat fan har brutit sig in och tagit personliga saker

Vad märkligt det här är. Vi har uppenbarligen haft inbrott i lägenheten men tjuven lämnade kvar både stereo och datorer. Det enda han tog var min gula tungskrapa som låg på handfatet i badrummet. N menar att tjuven kan vara ett sjukt fan som kommer att sälja tungskrapan på E-bay till högstbjudande, ungefär som när folk säljer en rostmacka som Nick i Backstreet boys har tagit en tugga av.

Frågorna är många men det jag funderar mest över just nu är varför jag skulle ha ett så galet fan (eller omformulerat, varför jag skulle ha ett fan överhuvudtaget…) och hur mycket min tungskrapa kommer att gå för på E-bay.

Det svåra 1990-talet – eller jakten på den försvunna demon

I fredags drog jag inom Pet Sounds på Skånegatan tillsammans med Mia och Affe. Jag gled omkring i den typen av eufori som enbart kan skapas av kombinationen importerade musiktidningar, nysläppta New York-bands album och böcker om punkens tidigaste år. Medan Affe stod i trans och grävde bland skivorna i jazzhyllan kom jag att tänka på svunna tider då musik inte var något så självklart som idag. I alla fall inte svåråtkomlig alternativ musik.

Under den tidigare delen av 1990-talet fanns inte MySpace. Det fanns egentligen inte något internet att överhuvudtaget tala om. De enda sätten man fick reda på något om musik som inte befann sig i genren eurodisco var från äldre syskon, skvallervägen eller genom importerade musiktidningar. Jag saknade äldre syskon och bodde dessutom på landet vilket gjorde att det inte fanns en enda person inom ett par mils radie med samma musiksmak som jag . Jag kände mig minst sagt missförstådd där jag satt i mitt Robert Smith-tapetserade rum ute bland åkrar och sockerbetor och försökte reda ut begreppen i indievärlden.

Mina pengar gick till att köpa Slitz (som för er som inte minns var en renodlad musiktidning), Pop (musiktidningen nummer ett) och svindyra importer av NME och The Maker som på den tiden kom i tidningspappersformat.

Om man i exempelvis NME läste om ett okänt indie-pop-hopp från någon gudsförgäten by i norra England och kände sig sugen på att höra något från deras osläppta material så kunde man inte som idag, googla bandets namn och hitta dem på Myspace. Man fick helt fatta gåspennan och skriva ett brev på skolengelska där man artigt bad om deras demokassett. Hade man tur fick man så småningom ett brev på posten med en engelsk kassett. Då blev man självklart eld och lågor och började kopiera kassetten till alla andra indievänner runt om i Skåne på det dubbla kassettdäcket hemma i föräldrarnas vardagsrum. För er som inte förstår var CD-brännare ett okänt begrepp. Detta resulterade i att alla hade en gedigen kassettsamling med mer eller mindre brusande och raspiga indielåtar från det mytomspunna landet i väst (Storbritannien vid detta tillfälle, inte USA).

Jag minns också den suveräna skivbutiken Heta vax i Helsingborg som fick stå ut med mig som inventarie. Dit gick man varje dag efter skolan och bläddrade bland skivorna och tvingade killen som hade stället att sätta på i snitt sju olika skivor per dag som man kunde stå och lyssna på i hörlurarna vid disken. Han hade historiens bästa tålamod. Det var också där man köpte biljetterna till spelningarna i Lund och Köpenhamn.

Livet var svårt för en 15-årig indiepoppare under början av 90-talet men jakten på musiken var på något sätt en del av tjusningen. Nu för tiden finns ju all musik i världen bara en knapptryckning ifrån oss.

Jag blev Mary Poppins

Den här helgen förvandlades jag från en person som saknar all tänkbar social kompetens gällande barn, till barnens bästa vän Mary Poppins. Hur det hela gick till är jag inte helt säker på men förvandligen skedde inom loppet av några timmar.

Normalt sett vet jag aldrig vad jag ska säga till barn. Jag tycker att de är ganska obehagliga med sina ocensurerade, förkrympta hjärnor, oberäkneliga utbrott, duracellkaninsenergi och sociala inkompetens.

I lördags kväll hamnade jag dock med barnen på festen vi var på och insåg att de var tämligen underhållande. De byggde sig en tatueringsstudio som jag fick besöka, de startade en frisör där mitt för kvällen tuperade hår snabbt kammades ut av små barnhänder och hängde platt och trist längs ansiktet. De var imponerade av min snygga Britney Spears-koreografi när det blev dags för dans och slutligen, jag kunde prata hur mycket jag ville och barnen tyckte att det jag sa lät mycket vettigt.

Igår besökte jag ett ettårskalas som avslutades med att födelsedagsbarnet satt i mitt knä och tålmodigt lekte med en trälarv om och om igen. Han tyckte det var lika kul den nittionde gången jag upprepade samma sak.

Det är kanske därför jag helt plötsligt blev barnvänlig. Jag får hålla monolog och kan dessutom upprepa samma sak i oändlighet och vara lika populär ändå. Det brukar inte fungera så med vuxna. Ja, alltså om de inte är berusade. Då är de också som barn.

Vuxenfest, kyla och pizza

Jag är tämligen förvirrad idag. Vad är klockan liksom? Vi var på vuxenfest ute i Danderyd igår kväll där vi både åt och drack mycket gott. Jag fick även ett par barntatueringar och en ny frisyr av de yngsta gästerna. När vi skulle ta oss in till stan hade vi ingen vidare resekarma. Taxi till Mörby, sedan vänta en halvtimme på t-banan. Efter det en runda till Debaser för att säga hej till kompaniet som som var glada i hågen. På grund av köld orkade jag inte stå i kön så vi drog oss till Slussen där det självklart var förseningar så att åka till Skanstull tog över en halvtimme. Sov med joggingbyxor i natt eftersom jag var helt nedkyld. Nu verkar det luta åt lunchpizza med rester av Debasergänget. Mmmmm.Calzone eller Kebabpizza?

Coolast i TV

Coolast just nu är Ann Söderlund, aktuell med en ny realityserie om föräldrarskap på SVT. Första delen var fantastisk även om jag själv inte var målgruppen . Om jag skulle ha hälften av hennes coolhet och tålamod och en en fjärdedel av hennes humor så skulle jag kanske hysa något hopp om att mina framtida barn inte hamnar på antingen Kumla eller valfritt mentalsjukhus. Förra veckan såg jag henne dessutom utanför djuraffären i korsningen Götgatan/Ringvägen med hela TV-teamet som en svans bakom sig och ungarna gråtandes och skrikandes. Hon var lugn som en filbunke.