Ånej! Min dejt har dött!

För något halvår sedan dejtade jag en kille ett par, tre gånger. Vi hade mycket trevligt – gick på bio, skrattade åt samma skämt, gillade samma vin och lyssnade på samma musik. En lördagkväll hade vi bestämt att vi skulle ses på O-baren efter varsin förfest. Det är nu det konstiga kommer. Han dök aldrig upp. Jag slängde iväg ett sms för att kolla var han höll hus. Inkasserade noll svar. Provade att ringa dagen därpå. Mobilen var avstängd. Följande helg tvingade jag såklart en killkompis att ringa snubben från #31# men fortfarande var mobilen avstängd .

Det var nu jag insåg att dejten antingen hade fejkat sin egen död för att bli av med mig eller helt enkelt dött på riktigt. Det kändes lite jobbigt att tänka att jag var så hemsk så att han iscensatte sin egen död. Snackade med några olika kompisar om det inträffade och det var då ”min-dejt-har-dött-historierna” började poppa upp.

Det visade sig att detta fenomen inte var något som bara skedde i Sex and the city-avsnitt. Nej, flera kompisar hade sin historia att berätta. Tro nu inte att jag tycker att detta är kul för man ska inte skratta åt döden – men det är dråpligt…

En kompis hade dejtat en kille ett litet tag som dog i en bilolycka. Hon fick sedan se honom död på sjukhuset. Detta är ju tragiskt, men kompisen har en förmåga att få de flesta historier att låta roliga. Så även denna. Hennes dejt hade av förklarliga skäl inte heller svarat i mobilen. En annan kompis hade i sin tur en kompis som hade dejtat en tjej ett par gånger. De hade verkligen funnit varandra och så går tjejen och dör i någon slags olycka med en lastbil. Denna kille fick snällt dyka upp på begravningen eftersom tjejen hade snackat så mycket om killen till sina vänner.

Nu visade det sig att min dejt inte alls var död utan i högsta grad levande fast med en trasig mobil. Även om mobilen slutligen lagades så blev det ändå inget lyckligt slut mellan oss. Vi passade nog egentligen inte alls så bra ihop. Men det är på något sätt en tröst att tänka att killen han ha förolyckats när han egentligen bara struntar i att höra av sig. Då kan man fälla en tår över hur ”fin kille” han var och vad sorgligt det är när folk ”rycks bort alltför tidigt”. Sedan, när man har sörjt färdigt, kan man gå vidare i sitt liv utan att känna sig bitter.

Problemet blir att förklara för sig själv varför man har så dålig karma eftersom så pass många killar man träffat faktiskt gått döden till mötes.

Dejt med Den Ståtlige och middagsnojja

Tillbringade igår eftermiddag med att hänga i Solna centrum. Tyvärr hade jag inget coolt gäng att stå i klunga med, så jag fick traska runt ensam på rean. Mitt under denna spännande exkursion hör den ståtlige midsommarromansen av sig och vill ses samma kväll. Eftersom jag ändå inte hade något mer spännande än att kolla fotboll och äta kakor inplanerat så samtyckte jag till detta förslag.

Sagt och gjort – tisdagskvällen dedicerades således till den ståtlige och det var på alla sätt ett bra val. Det verkar finnas en och annan normal människa out there.

Idag är jag lättsam, somrig och glad i sinnet (som ett glas Lambrusco) så mitt soundtrack är: I could say I’m sorry med Universal Poplab.

Stockholmskvällen ligger framför mig och det lär bli en mindre turné runt stadens bästa uteserveringar – Debaser, Spy bar i Humlan och Berns. Onsdagar är en utmärkt dag att gå ut på – inte så höga förväntningar, mindre trängsel men alltid kul folk. Har lovat syrran att laga middag till henne så hon kan åka direkt från jobbet hem till mig. Vet bara inte vad jag ska laga. Coq au vin? Det verkar överdrivet. Dessutom blir kycklingen oftast lila när jag lagar det. Det ser minst sagt oaptitligt ut.

 

Vidrig svenne-musik!

Det är någoting som händer på sommaren som får mina försvarsmurar gällande god musiksmak att raseras totalt. Det är både skrämmande och beklämmande. Framför allt är det genant. Det bär mig emot att bekänna detta men jag måste bikta mig någonstans.

Innan idag lyssnade jag på NRJ topp 7 klockan 7 (jo, det hette så). Jag kom på mig själv att smådansa och sjunga med till följande låtar medan jag bytte lakan: Zlatanlåten, med den där skånska skitungen och den där overkliga technosvennedängan som jag trodde hette något med en båt som heter Anna men det var tydligen helt fel (syrran trodde iofs att den handlade om en boj). Fortfarande förstår jag ingenting av vad låten handlar om men jag kan till hundra procent påstå att det kan vara den bonnigaste låten sedan…. nej jag tror faktiskt inte det finns någon bonnigare låt (bubblare är dock ”Alla vi” – med Alban och Brolin och gänget). Det värsta är videon: en supersvennig ”cooling” från kanske Borås eller Värnamo chattar och dansar sedan ”90-tals technodansen” (vilken jag för övrigt är superbra på att imitera) stående på en trampbåt mitt på ljusa dan. Jag dog av skratt och äckel när jag såg den. Och nu sjunger jag med i denna låt!

Normalt sett brukar inte ”dålig-musik-bacillen” slå till förrän jag kommer till Spanien på somrarna. Då är det inte så konstigt eftersom det bara finns bonnig och kass musik där så det är bara att lyssna och hålla god min i en månad per år om man vill gå ut. Och det vill man. Fast man ångrar det när den spanska ”Vikingarock-låten” kommer (ett nöje dock att se syrran dansa till den). Nej nu tappar jag fokus här..

Den dåliga musiken kommer tidigt till min hjärna i år. Kanske beror på åldern. Jag kanske är mindre immun…

Grannen flyttar och folk på stan

Jos har flyttat! Min sedan flera år fantastiska granne. Det kommer att bli så tomt. Det känns helt overkligt nu. Det är verkligen the end of an era.

Tillbringade dagen i stan bland två miljoner andra människor. Insåg två saker: Jag passar inte i shorts (mitt ass är för stort och min midja för liten, hmmm jag är vanskapt). Värmländska är fulare än Östgötska (mycket turister på stan).

Jag tror att soundtracket för dagen är Forest Families med the Knife.

Kunde inte låta bli att köpa en sådan där iskaffe-milkshake på 7eleven. Den är sjukt god. Har säkert satt i mig 100 stycken på en månad. Eller så ljuger jag nu…