Det är snyggt att ha roligt!

Tänkte på en sak. Visst är det extremt oskönt med folk som inte kan ha kul? Föreställ dig att du är ute och ser ett gäng. Bra låt, alternativt ”låt-som-alla-på-stället-gillar” (Exempel på bra låt kan vara valfritt med the Cure eller the Smiths medan ”Ramlar” med Håkan Hellström kvalificerar sig i sistnämnda kategorin) sätts igång. Alla i gänget dansar, snackar och skrattar utom en eller två av dem som står vid baren alternativt längs med väggen med ett överlägset ansiktsuttyck, armarna i kors och raka ryggar. Dessa osköna snubbar finns representerade i killgäng såväl som i tjejgäng (blandade gäng känner jag inte till). Vad är deras problem? Hur kan de ha så tråkigt när resten av gänget har så kul? Min första tanke är att de är sura, men även sura människor måste väl någon gång ha kul? Det kan självklart vara så att de mår illa av ännu en Smith-dänga eller Broder Daniel-tjut och klarar därför inte av att uppbåda varken ett leende eller ett par, tre danssteg (jag vet precis hur det känns – om någon sätter på YMCA måste jag frysa på fläcken och stå stel som en tennsoldat för att inte kasta upp). Men de som står så kväll efter kväll, år efter år då? Vad är det för fel? Om de inte lider av svåra Brandon Walsh-komplex så lär det tyda på kasst självförtroende. Men fattar de inte att det är osexigt att se ut som om man har tråkigt? Efter tvåan i gymnasiet funkar inte den svåra looken längre. Märk dock väl att det är osnyggt att ha alltför kul också (exempel på det är tjockisar som buggar till t ex Prodigy och utbytesstudenter från hela världen som förenas i grekisk dans med armarna om varandras axlar). Om vi suddar ut de bilderna från näthinnan så är det faktiskt snyggt att ha kul.

Inte sex före äktenskapet?

Har precis sett en dokumentär på tvåan som handlade om ett par som var superkristna och skulle gifta sig. De var 18 och 22 år gamla! De trodde inte på sex före äktenskapet (det leder bara till ondo så som aids, menade de). Bara tänk er om man hade gift sig med den man dejtade när man var 18! Vilken mardröm! Då hade jag suttit i ett tioårigt äktenskap redan. Jag fick verkligen ångest när jag såg detta program. Det bästa var när killen skulle missionera på Medis en helgkväll och frågade några snubbar om de visste att Jesus älskade dem. Eller när de hade kristen rockkonsert i kyrkan och alla sprang runt bland bänkarna som femåriga dagisbarn. Tänk om man hade varit så naiv. Hej, jag blir ihop med första bästa snubbe när jag är 15 och gifter mig med honom vid 18 och flyttar då in i en ångest-förorts-lägenhet och är förstås oskuld. Sen då? Jag känner bara en stark flyktinstinkt och vill lägga benen på ryggen. Men vem vet, de kanske inte grubblar så mycket och känner samma ångest som en själv. De kan ju så att säga lägga all skit på Gud eller Jesus. Det hade kanske varit befriande.

Äldre män vs Yngre män

Lillasyster och jag hade ett långt filosofiskt telefonsamtal om hitta en man. Vi kom fram till att om man slutar flirta helt och hållet och bara snackar med folk utan baktanke så både sprider man sina risker och kan till och med lära känna en ny vän. Så vi ska alltså inte flirta mer. Jag har provat allt annat och det fungerar uppenbarligen inte i längden så denna strategi ska inte förkastas förrän den är testad.

Vi diskuterade också för- respektive nackdelarna med att träffa en äldre resp. yngre man. Mina tankar:

Äldre man – bra

  • Har antagligen en egen lägenhet
  • Har antagligen ett jobb som han gillar
  • Har redan haft alla problematiska 18-29-års-relationer
  • Har förhoppningsvis uppnått någon form av självinsikt….
  • …vilket bidrar till att han är trygg i sig själv
  • Han har förhoppningsvis ett eget liv

Yngre man – dåligt

  • Bor antagligen skabbigt eller hu, hemska tanke, fortfarande hemma!
  • Han läser strökurser på universitetet och jobbar lite här och där då och då.
  • Han bryr sig mer om vad andra tycker än vad han själv tycker
  • Han har aldrig/vid enstaka tillfälle haft en längre relation och är inte direkt en expert
  • Hans söker ständig bekräftelse

Äldre man – dåligt

  • Han föredrar att stanna hemma på helgkvällarna och kolla på tv4-underhållning
  • Han släpar med en på parmiddagar
  • Han vill stadga sig
  • Han vill inte lyssna på för hög musik

Yngre man – bra

  • Han vill gärna gå ut med en på helgerna
  • Han vill gärna gå ut med en på veckodagarna
  • Han vill inte ”vara så seriös”
  • Man kan leka ”varannan låt” (då man turas om att sätta på en låt och den andra måste blunda tills den kommer igång) i flera timmar på högsta volym.

Finns det ingen som är lite av båda? Med det menar jag inte en 50-åring som vill gå på parmiddag och tigger om bekräftelse och bor i en etta med sthlm-dusch i andra hand och går ut alla kvällar i veckan.

Elektro-pop-drömmar eller hip hop?

Jag har varit mer produktiv än vad jag trodde att jag skulle vara idag. Lillasyster och jag vispade grädde och delade typ på en chokladkaka. Behöver ingen middag ikväll. Så enkelt sparade jag in den energin. Slog sedan på datorn och jobbade vidare med min syntslinga som lät så cool i huvudet men blev avskyvärd med de konstiga bakgrundsbeaten jag gjort innan. Kommer kanske att lägga elektro-drottning-drömmarna på hyllan ett tag. Kanske ska gå över på hip hop istället. Känner mig mycket inspirerad efter att ha sett filmen Hustle & Flow. Lillasyster sa att vi inte hade levt tillräckligt hårda liv för att bli tagna på allvar inom den genren. Jag sa att vi kunde flytta några månader till ett dålig amerikansk område och leva i prostitution och skjuta upp heroin eller något liknande så vi skulle få mer kredd. Lillasyster menade att hon max sträckte sig till att smaka ett munbloss på en joint och låta någon betala tio kronor för ett hångel. Det lät inte så äkta hip hop, tyckte jag. Hon menade sedan på att med tanke på vår vanliga tur skulle hon säkert få vara den som betalade någon snubbe tio kronor för att hångla med henne. Våra hip hop-drömmar gick väl i kras någonstans där.