De osorterade tankarnas vandring

Jag hetsar omkring. Eller det gör jag egentligen inte. Jag sitter still för det mesta och hetsar omkring i hjärnan. Försöker få en massa jobb gjort och ett barn till och från förskola. Samla in smutsiga kläder och transportera hem. Ge barn mat. Skriva saker. Plocka upp leksaker från golvet. Eller strunta i att plocka upp och upptäcka sig själv i nattmörkret glidandes över hallgolvet på en pytteliten lastbil. Gå på studenter och inse att det inte är ens egna vänner som sjunger om sin lyckliga dag, utan att man tillhör generationen ovanför. Hur hände det? Smörjer på mild kortisonkräm på röda utslag. Lagar middag. Ser ”Game of thrones” och förbannar att ens partner vägrar ta i serien alls. Försöker sälja in den, men råkade nämna ordet ”drake” och såg chansen försvinna. Vill ju samtala om den med någon som är vettig men den vettiga människan vill inte se. Och min svåger som annars är min sparringpartner är på de sju haven i fem veckor. Läser internet i stället. Ser att det ska bli 18 grader och ösregn varje dag vi är i Paris, inklusive dagen vi ska gifta oss. Bytte brudklänning till en kort. Kändes rimligare. Men den som pratade om tur och lycka med regn i brudkronan är inte direkt någon som använder flytande eyeliner. Kokar av ilska över att tänka om en sminkning som har fungerat i 20 års tid, men aldrig i regn. Usch, har så mycket att ordna innan vi åker i väg. Tänk om man skulle börja med skrikterapi i Vita bergen? Tända rökelser och stå och gallskrika i panik en halvtimme när folk går förbi och rastar hundar. Något kvinnogäng i rutiga tunikor som har picknick ”innan semestern” med en låda rosé och färdiggrillad kyckling med Icas blandsallad som sitter arton meter bort och börjar hyssja. Får väl skrika inombords och bara beta av listan. Och sedan skaffa en vattenfast eyeliner och bara rycka på axlarna av regnet. En vit regnrock? Finns det ens att köpa? Jättekonstig att gå runt i det. Borde jag köpa en blomma att ha i handen? Har googlat ”acheter fleurs saint germain-des-prés”. Kom på nu att jag måste köpa vita underkläder. Det har jag inte haft sedan studenten, ty bär endast svarta kläder. Jaja, klamrar mig fast vid detta livets klätterställning och fortsätter ta mig uppåt. Det blir bra. 

Älskar ”Född 2010”

Jag är sedan någon månad så himla besatt av SVT-serien ”Född 2010”. Jag följer den lågintensivt. Ser ett avsnitt här och där och sedan lägger jag osunt mycket tid på att tänka på den. Ja, herregud vad jag älskar den här underbara mamman Annika i Ekedalen vars dotter fick barn när hon var 17 år. Hon är en sådan svensk liten hjältinna som handlar, fejar, styr upp sina barn och tar hand om sitt barnbarn. Allt med ett ödmjukt och varmt sinne. Hon är kanske Sveriges finaste människa. Jag önskar henne sådan enorm lycka i livet och funderar på det varje sömnlös natt.

Jag är också djupt fascinerad av mamma Maria som lever i Lund med sin bångstyriga, härliga partner Edit. Denna Maria är så lugn och trygg så hon har blivit min nya idol. Jag vill också hantera min partners knäppisgrejer med samma empati som hon gör. (Det gör jag aldrig). (Någonsin). Tänk om jag kunde ta in en tiondel av hennes trygghet och självklarhet. Vilken partner och mamma jag skulle bli!

En gång frågade min kille mig om jag hade ställt upp i det programmet om jag hade fått frågan. Förutom det självklara att mitt barn föddes 2014, så kände jag verkligen nej. Då hade ändå min kille (som verkligen inte hade velat vara med) försökt sälja in att det vore fint att få den dokumentationen av sitt barns uppväxt. Men nej. Det är en sak att prata om något jobbmässigt. Det är däremot en enorm eloge till de som orkar ställa upp i sitt kaosiga hem i den fula vardagen.

Jag har verkligen inte nerverna för det.

Malins minifestival

Det har gått en vecka sedan historiens bästa möhippa ägde rum. Jag hade inte ens tänkt på en sådan tillställning. Herregud, vi ska fly till Paris och gifta oss. Jag trodde inte att det ens var aktuellt med den typen av aktivitet. Så visade sig förra lördagen att det visst var så. Jag blev hämtad hemma med bil och liten flaska skumpa på eftermiddagen och kördes till MIN EGEN FESTIVAL! Där fanns allt från små bajamajor till öronproppar, regnponchos, food truck, vimplar, öl, festivalarmband och till och med ett litet band!

Jag fick sjunga ”The Quiz” som är en av mina bästa låtar och jag fick höra allt från The Cure till Ulf Lundell live. Det var magiskt!

Sedan blev det coffee cow och därefter vidare till musikquiz med bonusfrågor om mig själv som var helt sjuka givetvis. Jag minns inte ens att jag har gjort så värdelösa saker som det frågades om. Typ bränt mig på ugnsplåt och fått ner blåsorna med iskall öl på Gula villan till att ha ihop det med en mormon som designade berg- och dalbanor??

Sedan middag på lokal och urhärligt häng med fina vänner. Är så djupt tacksam fortfarande. Tänker på det flera gånger i timmen sedan en vecka tillbaka.

Skärmavbild 2016-05-22 kl. 22.16.07 Skärmavbild 2016-05-22 kl. 22.16.26 Skärmavbild 2016-05-22 kl. 22.16.54 Skärmavbild 2016-05-22 kl. 22.17.13

Den obefintliga talangen

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 09.54.07Jag gjorde comeback som frisör häromveckan. Tidigare har jag mest klippt min minsta lillasyster så hon gick från gullig femåring med böljande hår till ett trailer park-barn med en lugg som i princip började i nacken (det var svårt att få det jämt så jag bara klippte på). Nu tog jag denna klipptalang till mitt eget barn. Satte honom i köksstolen inne i badrummet och bara klippte med nån sax medan han vevade, skrek och kastade sig av och an. Resultatet blev en potatissäck från en kort medeltida munk.

Han ser alltså inte klok ut. Jag fick till och med be om ursäkt på förskolan för hur han såg ut under solhatten. Nu vet jag visserligen inte i hur stor utsträckning förskolan jobbar med beauty pageants, man vet ju aldrig om de har ”veckans snygging”-omröstning efter vilan, men jag har svårt att tro det.

Oavsett kommer inte mitt barn att vinna varken denna veckan eller nästa.

Tacksamhet

Det har varit tuffa tider den här vintern och våren. Vaknar upp i solljus som en medelålders zombie och bara drar nån vagn till och från en förskola när man inte vabbar.

Men det finns ljusningar. I fredags opererades lilla knatte och fick rör i öronen. Det innebär att han i bästa fall halverar antalet öroninflammationer och när de väl kommer, blir de inte lika illa. Det var som att vårdapparaten gav mig en innerlig kram och klapp på axeln.

Sedan har min kille lagat ceviche som vi ska äta så fort den lille har somnat. Och jag lämnade tillbaka den klänningen jag skulle gifta mig i och beställde en ny. En jag hade tänkt på jättelänge och inte kunde släppa. Hade egentligen tänkt något superenkelt. Kort, 60-tal, icke-brudigt. Men det blev tvärtom. Tänker bara gifta mig en gång. Eller det vet man ju aldrig, men har svårt att ta in att jag ska hitta någon gubbe när jag är i 60-årsåldern och stå brud då igen liksom. Då kommer jag ändå inte att kunna komma undan med något coolt. Detta är en gång i livet. Åtminstone för mig. Så är det ringar. Vi har kollat men inte köpt. Och så är det en massa blanketter som ska kopieras och skickas till ambassaden i Paris, men det tror jag att min kille har glömt. Ungefär som att jag glömde att flytta bilen från städgata i dag. Om vi ska vara (eller ens bli) gifta, behöver vi en assistent i livet. Fåglarna sjunger fast det är kväll. Och en lika stor lägenhet mittemot går ut för nio miljoner, vilket får en att tänka att man gjorde en bra investering och renovering. Och mitt barn bygger klosstorn och placerar en Babblare högst upp. Det ska man inte kunna förrän man är nästan ett år äldre. Det är tur att han kan något eftersom han vägrar prata. Han gillar bollar, fordon och ingenjörssaker. Alltså har vi inget alls gemensamt men har kul ändå.

Det gäller att vara tacksam också.

Min brudklänning.

Min brudklänning.

Bortskämda barn

Man snackar så mycket skit innan man får barn. Typ: jag förstår inte hur folk inte kan uppfostra sina barn rätt eller skämma bort dem, eller vad det nu kan vara.

Inget blir som det var tänkt.

I morse gav jag mitt barn kanelbulle till frukost för det är synd om honom som har halsfluss.

Sedan hämtade jag ut en iPad åt honom så han kan titta på polisbilar i lugn och ro på stor skärm.

Ska döpa om honom till kung Joffrey och låta honom fatta alla familjebeslut med start i eftermiddag.

Skärmavbild 2016-04-27 kl. 12.40.43

Ekorrhjulet

Människor som skaffar två barn borde få något slags hederspris.

Jag tänker på det varje dag när jag ser folk med dubbelvagnar som trixar fram som små hjältar i vardagen på förskolan.

Nu har jag visserligen två bonusbarn också så det kanske inte är helt adekvat att jämföra med ett enda barn. Men det lilla barnet kräver sin tid. Jag har lyxen att kunna lägga (alldeles för) mycket tid på att promenera till och från förskola (han vill bara gå bredvid vagnen, aldrig åka i den). Sedan är han konstant sjuk sedan han började på förskolan i början av februari. Åtta öroninflammationer, flera varv med krupp och nässelutslag. Ett tag gick jag till vårdcentralen ett par gånger i veckan. Jag har inte sovit ordentligt på över två år (sov inget under graviditeten). När man tittar på mig ser jag ut att vara nyss fyllda 45 och det är en rejäl sorg, kan jag meddela.

Hela livet är logistik. Mat ska handlas och lagas åt alla, litet barn ska få en hemsk mask med astmamediciner mot krupp fyra gånger om dagen som gör att han får panikångest (är dålig/bra mamma som ger kanelbulle som belöning), läxor ska förhöras, möten ska gås på och däremellan ska man jobba/jobba över??

Känner mig som en heltidsservitris.

Tror däremot inte att en nanny är lösningen. Fatta att ha en (okänd) 20-åring som ska bo hos en och hålla på med Tinder och Instagram hela dagarna som dessutom lagar dålig mat och tvättar kläder på fel gradantal. Skulle svimma av ångest.

Men jag undrar ändå hur folk gör? Är alla så himla duktiga och jag typ sämst som då och då känner mig som någon som har blivit inlåst i ett fängelse där nyckeln blivit bortkastad?

We gonna elope to…

Skärmavbild 2016-04-20 kl. 21.48.24Något himla overkligt är att jag ska bli gift i juni.

Det trodde jag aldrig skulle ske.

Eller jag har väl precis som alla andra föreställt mig att jag en dag ska skrida fram i en kyrka (Arilds kapell), ha en vit klänning (se ut exakt som Carolyn Bessette), tåga ut till musik (”Plainsong” med The Cure) och ha en bröllopsfest (i denna stil).

Men så kom man på att man egentligen inte alls är en person som klarar av den typen av privat uppståndelse.

Därför ska vi elope to Gretna green. Eller okej – eftersom vi inte lever i en Jane Austen-roman fick vi rymma någon annanstans.

Paris kändes klyschigt nog. Jag avgudar Paris och har alltid gjort. Det är något med Le Marais, Ménilmontant, Saint-Germain-des-Prés som får mig att bli nästan gråtfärdig. Jag tänker på Hemingway och Zelda Fitzgerald och ”Come what may” och Doisneau och känner mig full av liv.

Just nu har jag dock fem olika larm i min telefon som piper om ”hindersprövning”, ”brudklänning”, ”ringar” och allt det där som måste ordnas.

Men vi ska åka dit – han som jag vill vara med för alltid – och jag. Vi ska gifta oss mitt på dagen en fredag och sedan härja runt staden resten av dagen och kvällen och bara vara ensamma i ett lyckorus. (Här finns dock en reservation för att det tydligen spelas en ”match” i någon hemsk sport där Sverige är med och den jag ska gifta mig med säger halvt på skämt, halvt på allvar att vi ska se denna på något ställe och menar att vi ”kan ju äta oliver och dricka något härligt” under tiden. Inser att det blir skilsmässa efter drygt två timmar. Då slår jag väl något Hollywood-rekord?)

På plussidan finns dock ett ljuvligt hotell och fyra barnfria dagar.

Och att jag inte kommer hem som civilstånd: ogift.

Återkomsten

Det blev en lång bloggpaus.

Men livet kom emellan.

När man har tagit hand om ett barn i ett år och skulle behöva vila ut i ett kuddrum några veckor, skulle man i stället börja jobba. Avverkade 150 % jobb i några månader samtidigt som renovering och flytt pågick. Det rekommenderar jag ingen.

Sedan (katastrofal) inskolning och ungefär 10 barnsjukdomar i stafett, vilket ledde till dåliga sömnnätter och ren och skär utmattning.

(Det är här man drömmer om att råka bryta ett ben så man får blir inlagd på ett sjukhus eftersom det kan jämföras med ett spa).

Vill åka tillbaka i tiden och skälla ut mitt gamla jag som kunde gnälla på stress och trötthet innan barn. Skämtade jag? Vad gjorde jag ens? Åt långa middagar, jobbade, tittade på dokumentärer och serier, lyssnade på låtar och gick ut? Det låter som en semester.

Så kommer de här första starka strålarna av vår och man börjar långsamt känna – nej, inte hopp för det är ett för starkt ord i denna tillvaro – men viss tillförsikt. Det kanske blir lättare?

(Förutom när strålarna tränger in i sovrummet vid 06.15 och det är dags att stiga upp).

Spanien

Ja, herregud, vi är hemma från Spanien. Bebis var både supermodig och en otrolig mes. Vi börjar med det mesiga: han gråter av skräck så fort någon härlig spansk människa börjar prata med honom och vill bära honom. Hur jobbar man bort denna fobi? KBT? Det fungerar väl inte på folk som inte ens kan säga fler än typ fem ord? (”Vad e de?”, ”mamma”, ”pappa” och ”titta”).

Det modiga bygger på vattenfanatism. Herregud, vad den här bebisen kastade sig i poolen, skrek av skratt och vinglade rakt ut i vågorna i Medelhavet. Om ett par, sju vågor slog över hans huvud, så han hamnade under vattnet, så kunde han inte bry sig om mindre, utan skrattade lika lyckligt som innan. (Om en glad spansk man dock sa hej efteråt så bröt han ihop i tårar).

Sedan sov han hos sina morföräldrar, i grannhuset, några nätter och var mer harmonisk än någonsin när jag gick dit och hälsade på (vad är grejen med det?).

Själv förbannade jag den deppiga sönderpuréade spanska barnmaten och kämpade varje sekund med att få ungen att dricka vatten och smörjas in med solkräm. Man har inte direkt någon semester när man har skaffat barn. Det kom som en smäll i fejan kan vi lugnt säga. Men man vänjer sig efter ett tag, skulle jag tro.

Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.55.50 Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.56.13 Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.56.28 Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.56.48 Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.57.04

Gillar denna sista bild som porträtterar mig på samma strand inom två år. Suck. Ändå skillnad i liv va?